Stoppa sköldkörtelskandalen

Jag är 27 år idag,  när jag fick min diagnos var jag 14 år jag hade hypertyeos efter 3 år med medicinering thacapzol och levaxin som inte hjälpte,  började min sköldkörtel  att växa. Jag skulle opereras men dagen som det skulle ske så gick de inte min hjärtfrekvens va aalldeles för hög att de va farligt att utföra det, jag vart skickad till sös utan att veta varför,  när jag kom dit fick jag veta att jag slulle bli inlagd för att observera mig och ge mig medicin efter 9 dagar på sjukhuset fick jag äntligen bli opererad. 

Men vad dom sa va typ att du kommer bli frisk så länge du äter levaxin varje dag i ditt liv,  det låter ju rätt bra ändå skönt att slippa  alla symtom hjärtklappning, fryser tål inte värme, Sömnsvårigheter trötthet och utmattad, nervös,  darrningar,  koncentrations svårigheter,  "speedad" man är över allt och ingenstans och mycket mer.  Lät underbart! Men nej  jag har nu ingen sköldkörtel  alltså underproduktion. Levaxin hjälper typ inte nu har jag ätit levaxin i många år och nu lär ni bli lite förvåndade specielt ni som har haft det ett tag och vet hur det är med dosering, jag äter levaxin 175 microgram. 

Men jag har fortfarande symptom fryser konstant, konstant trött, dim syn och tunga ögon och ont. Förstoppning kan gå upp över 7 dagar Koncetrationsvårigheter och mycket mer. jag har berättat  för min läkare specialierad på endokrina sjukdomar,  men han säger att de inte har med detta att göra och att jag får gå till vårdcentralen för de.  Så från läkaren får man ingen hjälp..

Ni får ursäkta  mitt ordval men jag är så jävla trött på läkarna som inte tar en seriöst när man har sina symtom och bara slussar en vidare. 

Detta är en sjukdom som är mer vanlig än vad folk och läkare tror. Detta är något vi måste ta seriöst just för att symtomen är väldigt olika och kan likna många andra sjukdomar. 

85 % av T3 i kroppen produceras genom omvandling av T4 men de återstående 15 % T3 produceras av sköldkörteln. Det är rimligt och logiskt att man ger kombinationsbehandling vid sköldkörtelns underfunktion. Jag  behandlades under många år med T4 utan att bli bra. Mina T3-värden var låga, de hade blivit lägre än innan levaxinmedicineringen. Jag hade också stor brist på järn, B12...Man ökade levaxin progressivt tills jag fick någon slags kollaps. Jag minskade dosen, började ta ordentligt med vitaminer, mineraler och aminosyror. Nu tar jag kombinerad behandling med T3, mår mycket bättre. Det gäller att hitta den rätta fysiologiska balansen utifrån den egna underfunktionen. Det går faktiskt att räkna matematiskt, så varför ska det vara så svårt att ta till sig för läkarkåren?

Jag använder själv levaxin och antidepressiv medicin. Ständigt oerhört trött och har mycket värk. Slussas bara runt mellan olika läkare som inte säger samma saker. 

Jag tillhör dem som inte har fått tillbaka tillräckligt med funktioner i min hjärna, jag är idag förtidspensionär och det har tagit väldigt lång tid att återkomma så pass att jag kan ta hand om mig och fungera bättre. Jag får även Liothyronin, då först började det hända saker! Men läkaren tror inte själv på att det hjälper mig utan tror att det är placeboeffekt! Efter väldigt många år att börja förstå igen, gör att jag vill ha mer hjälp men blir inte tagen på allvar och jag orkar inte hur mycket som helst. Det som gör mig ledsen är att bara för att det inte är forskats mer på området för att det inte finns kr till forskningen, gör inte att vi "bara" blir friska! Det ledsamma är att inte bli tagen på allvar av de läkare jag har träffat genom åren, det har blivit så att jag går inte till sjukvården för min tid är dyrbar för mig. Varför sitta och tjafsa med en person som har förutfattade meningar! Det j-a i alla mina sjukdoms år är att min son fick växa upp med en mamma som sov mer än honom! Vi var helt ensamma, det skyddsnät de flesta har med familj och vänner, de försvann när jag blev sjuk. Hade jag inte träffat en läkare som såg symtomen så hade jag inte levt idag, men det liv jag har haft, är inte heller att leva! Minst 15 år av denna tid, minns jag inte, och det att växa upp i är hemskt att tänka på för min son, jag gråter bara jag tänker på hur han har haft det. Effekten av det är att min son vill inte träffa människor. Jag är övertygad om att ingen människa vill leva ett sådant liv jag har haft, det tog många år innan någon läkare överhuvudtaget tog mig på allvar, jag har träffat läkare som har skrattat åt mig och velat remittera mig till psyket! Idag har jag ett intyg som säger att jag inte har schizofreni, manodepressivitet eller annan psykisk sjukdom! Det är så j-a sjukt vad en läkare kan säga när de inte vet vad de ska göra! Och jag kommer aldrig få en ursäkt av hur illa dessa har behandlat mig! Ni är inte Gud! Sluta tro det! Det finns så mycket mer att berätta men denna sida räcker inte till. Men förnedrad är bara förnamnet, av den behandling jag har fått bara för att personen inte vet mer, för att det inte finns mer forskning.

Jag insjuknade troligt vid 14 års ålder och är idag 52 år. Graviditeten av mitt enda barn var det som fick mig att bli ordentligt sjuk, jag levde mitt liv på golvet med honom för jag orkade inte bära honom!